Soluppgång

Han är min soluppgång. Plötsligt fanns han mitt i min livsväg och visade så tydligt att han vill vara just här. Och jag känner kärleken växa i mig som en soluppgång - större, ljusare och varmare för varje dag. När jag tillåter hans kärlek och lust känner jag mig alldeles gudomlig. När han rör mig blommar jag av lust och glittrar.

På något sätt har jag inte tillåtit mig att älska och bli älskad på det här sättet förut. Det har funnits ett motstånd i mig. En skuld. En känsla av att inte duga, inte vara tillräcklig. Tillräckligt vacker, smart, rolig, sexig... ja, allt det där. Jag kunde ge kärlek i massor. Men inte ta emot gränslöst.

Jag hade bestämt mig för att följa min egen väg. Att ta mig igenom mörkret ensam och bygga en ny start, en ny frid, för mig och barnen. Startdatum var planerat och alla mentala förberedelser i full gång.

Nu ÄR jag på gång. Mitt i stormen. Och jag är så oändligt full av tacksamhet för sällskapet.

Och änglarna ler

Så förvånad man kan bli. Så mycket man kan tro om sig själv och omvärlden. Som inte är sant. Helt enkelt.

Som till exempel att jag skulle ha tappat min lust. Det är fel. Jag brinner av lust. Dansar. Svävar. Längtans lust.

Jag var ute en underbar kväll och fick ta emot så mycket kärlek och uppvaktning. Det var fantastiskt och underbart kul. Hela kvällen var en stor lycka med skratt, glädje, dans, vackra ord och vackra människor. Jag tog emot en uppgift, åtminstone tror jag att det är det. Vi får se. Och så fick jag en gåva. En kärleksgåva.

Tack universum!

Meningslös

Kan det vara så att hela den person som är jag är utan mening? Det känns så.

Mitt hjärta håller inte med. Hon bankar och säger att det bor ett ljus i mig. Kan jag lita på mitt hjärta?

"Our deepest fear is not that we are inadequate. Our deepest fear is that we are powerful beyond measure. It is our light, not our darkness that most frightens us. We ask ourselves, Who am I to be brilliant, gorgeous, talented, fabulous? Actually, who are you not to be? You are a child of God. Your playing small does not serve the world. There is nothing enlightened about shrinking so that other people won't feel insecure around you. We are all meant to shine, as children do. We were born to make manifest the glory of God that is within us. It's not just in some of us; it's in everyone. And as we let our own light shine, we unconsciously give other people permission to do the same. As we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others."

från A Return to Love, by Marianne Williamson

Mörk lust

Hans röst ger så mycket tröst. Klangen i hans ord lyfter min själ en liten bit varje dag när vi pratar med varann. Jag längtar efter hans hud och hans värme. Det var så längesedan nu som jag såg hans leende.

Komplimanger

Han har verkilgen anstängt sig på sista tiden. Komplimanger som "Snygging!", "Jag vill inte ha någon annan", "Du är verkligen fin". Visst är det gulligt?

Det kommer efter en period när jag har gråtit mig till sömns och gått på helspänn varje dag för att irritera honom så lite som möjligt. Jag måste påminna mig om det, eftersom jag har lätt att glömma de jobbiga dagarna efteråt.

Jag gjorde en operation och läkningtiden var sex veckor. Det har gått sex veckor imorgon. Men redan efter två - tre veckor började tjatet och suckarna efter sex. Jag hade så förtvivlat ont. Smärta från ett operationssår ökar inte på något sätt lusten, särskilt inte när lusten är låg från början. Men jag ville gärna vara honom tillags. Om han är glad och nöjd så är allting mycket roligare och lättare. Men det sårar mig att han inte tar hänsyn till min hälsa.

Lycksökerska

Jag har alla ingredienser för ett lyckligt liv. Två underbara barn, en sambo som åtrår mig, ett härligt hus med vänliga grannar, ett skönt jobb med trevliga kollegor. Jag har många förutsättningar att ta del av världen omkring mig.

Varje ny dag bär med sig sin egen unika glädje. Det finns så mycket att vara tacksam för.

Är det därför som det är så svårt att förklara, eller ens erkänna, den tunga känslan av nedstämdhet och håglöshet?

Skuldebrev

Läste en artikel om "Toxic Guilt", vilket är när vanliga skuldkänslor går överstyr och stannar kvar i kroppen. Som gift.

En vän kommenterade för ett tag sedan att det verkar vara enkelt att ge mig skuldkänslor. Jag kan inte förklara riktigt vad jag känner mig skyldig till heller. Annat än uppenbara skäl så klart. Men även när allt annat är bortplockat så finns skulden kvar. Skulden att inte vara bra nog.

Jag känner mig inte bra, på så många sätt. Men jag vågar inte säga det en gång till. Min sambo var ilsken och besviken härom kvällen. Han kände sig ignorerad och förbigången. Han hade rätt i att min prioritet inte låg på honom. Så jag undrade vad jag kunde göra och hur han ville bli prioriterad.

Men svaret jag fick var "Inte såhär i alla fall". Inga förslag. Bara skulden. Igen. Jag orkar inte bära mera skuld.