Lycksökerska

Jag har alla ingredienser för ett lyckligt liv. Två underbara barn, en sambo som åtrår mig, ett härligt hus med vänliga grannar, ett skönt jobb med trevliga kollegor. Jag har många förutsättningar att ta del av världen omkring mig.

Varje ny dag bär med sig sin egen unika glädje. Det finns så mycket att vara tacksam för.

Är det därför som det är så svårt att förklara, eller ens erkänna, den tunga känslan av nedstämdhet och håglöshet?

Skuldebrev

Läste en artikel om "Toxic Guilt", vilket är när vanliga skuldkänslor går överstyr och stannar kvar i kroppen. Som gift.

En vän kommenterade för ett tag sedan att det verkar vara enkelt att ge mig skuldkänslor. Jag kan inte förklara riktigt vad jag känner mig skyldig till heller. Annat än uppenbara skäl så klart. Men även när allt annat är bortplockat så finns skulden kvar. Skulden att inte vara bra nog.

Jag känner mig inte bra, på så många sätt. Men jag vågar inte säga det en gång till. Min sambo var ilsken och besviken härom kvällen. Han kände sig ignorerad och förbigången. Han hade rätt i att min prioritet inte låg på honom. Så jag undrade vad jag kunde göra och hur han ville bli prioriterad.

Men svaret jag fick var "Inte såhär i alla fall". Inga förslag. Bara skulden. Igen. Jag orkar inte bära mera skuld.

Känselspröt

Hösten brukar vara nystartstid för mig. Efter tröga, varma sommardagar kommer en våg av energi och fantasi. Ny lust att skapa, sätta igång och planera. Hmm. Jag väntar fortfarande på den där känslan. Jag kan känna aningar av den i bröstet, men den slår inte igenom.

Kanske är det för mycket skolstartsvirus i luften bara? Fast det känns mer som att sitta fast i snigelslem. Jag vill, men sitter fast och ingenting "blir av" som jag skulle vilja.