Feber

Varför är det så lätt att tycka synd om sig själv när man är sjuk? Jag blir i alla fall väldigt ynklig och fräser irriterat åt alla förslag att röra på mig.

Önskar att huset kunde städa sig själv när man ligger med feber och snuva. Motivationen att bli frisk tryter med mängden dammtussar och smutsig disk. Jag vill faktiskt inte göra någonting alls. Ingenting.

Blundar och tänker på våren. Frisk luft och vårblommor, promenader i solsken, doften av fuktig jord. Drömmer mig ut på en långpromenad med kaffe i termos och kanelbullar i ryggsäcken. Lilla barnet i handen som frågar tusen frågor om fåglar som flyger, vinden som blåser varmt och alla blommornas namn. Så vill jag ha det idag. Hoppas den dagen kommer snart!

Skrapar på ytan

Utåt sett är jag trevlig, säker, och välvårdad. Åtminstone är det vad jag får höra om mig själv. Jag märker att andra gärna ger mig förtroenden och jag möter viss värme från medmänniskor. Självklart försöker jag vara allt det där. Bjuda tillbaka och vara en god vän.

Under ytan händer helt andra saker.

Skrapar man bara lite så finns det en blåslagen yta under skinnet. Tvivel som skördas på nytt varje dag. Har jag gjort rätt val, lever jag mitt liv fullt ut? Självföraktet regerar i det här skiktet. Jag är inte tillräckligt framgångsrik, rik, snygg, omtyckt eller duktig. Önskar att jag visste hur jag kunde vara lite snällare mot mig själv, men ärligt talat tycker jag nog inte att jag är värd snällhet.

Innanför de där hudarna tillåter jag drömmarna att leva. Drömmar om hur jag kunde varit, hur jag skulle kunna bli. Längst in i kroppen finns en bättre värld, här samsas barnet med den vuxne och åldringen. det är som om de lever ett eget separat liv inuti mig. Om jag vågade lyssna på deras röster skulle mitt liv se annorlunda ut. Väldigt mycket annorlunda. Om allt jag drömde om mig själv gick i uppfyllelse.

Jag har sparat så många tårar därinne. Jag är rädd att om jag släpper lös tårefloden så har den en kraft som ödelägger både gott och ont.

Med djävulen på axeln

Solen bränner suddiga fläckar på hornhinnan och det borde vara en lycklig dag. Djävulen på min axel vill ändå inte släppa taget och hånar studsigheten i stegen och säkerheten i rösten, men allt han åstadkommer idag är en flackande blick. Irriterande, men inte hindrande. Önskar att jag kunde andas djupt, slappna av och släppa in världen. Önskar att drömmarna inte handlade om flykt till ett annat liv, en annan partner, ett annat utseende och en annan hobby.

Jag kastar upp armarna i luften och slänger mig i snön. Rullar runt några varv och tittar rakt upp i skyn. Himlen är så blå att det gör ont. Sådär, nu skakade jag av mig djävulen för en liten stund.

Skakningar

Visst förstår jag vad rädsla är och varför. Det jag inte begriper är varför den stannar kvar i kroppen och huvudet. Ältas fram och tillbaka mellan huvudvärk och dålig mage.

Jag har visserligen ett erkännande att göra. Jag är hypokondriker, fast inte så att jag skulle gå till doktorn för det. Nej nej. Över åren så har oron liksom frusit fast i mig och släpper inte taget. Den sitter i käkarna, mellan skulderbladen, i maggropen och i tinningarna. Den viskar i öronen, susar om onda tider och annalkande katastrofer.

Man skulle kunna tro att det blir bättre av att erkänna sådana saker, men jag vet inte om jag skulle hålla med. Jag tror att jag ska fundera lite mer.

Tappa hakan

Fast i nattens dröm var det halva överkäken som lossnade.

Uhumm ja.

Snön öser ner, halsen ömmar, näsan rinner och jag har ingen motivation att jobba. Det är helt enklet alltför många veck av hjärnvävnaden att tränga igenom för att hitta tydliga och klara tankar.

En hare har lämnat spår i snön utanför mitt fönster. Jag kan nog tänka mig att sätta mig där och se om hon kommer tillbaka. Sen stannar jag nog där ett tag.

Dagdrömmar

Kunde inte få dagdrömmen ur huvudet. Till slut blev den som en liten kompis i huvudet som levde sitt eget liv.

Det började med en rädsla att förlora jobbet. Vad skulle jag göra då? Katastrof! Inga pengar, inga vänner, inget liv. Där skulle jag sitta med en bunt andra losers.

Hmm, vad skulle hända då? Vad skulle jag göra. Tja, där sitter man med varsin matlåda och deppar på Arbetsförmedlingens intetsägande kurser. Kikar i lådan hos grannen bredvid. Det doftar ljuvligt och verkar vara nån slags risrätt. Elias slänger fram lådan och frågar om jag vill smaka. Javisst, säger jag, vi kan väl byta? Sagt och gjort. Mittöver byter några till. Det här var ju kul! Äntligen något mer gemensamt än bara jobblösheten. Olika rätter, olika smaker. Vi bestämmer att ta med och byta mat nästa dag också.

Lunchrummet blir livligt. Vi diskuterar smaker, kryddor, hälsa och familj. Någon har sitt barn med sig, en annan tar med en kompis och gruppen växer. Jag sitter och argumenterar livligt om Ayurveda och matfilosofi, när jag plötsligt har föreslagit att vi ska sälja vår mat i en lunchrestaurang. Därifrån tar drömmen stora skutt.

Vi öppnar i en trist lokal och får lite uppmärksamhet i media. Det är ju inte varje dag som pressen har någon politiskt korrekt exempel på framåtanda och mångfaldighet. Folk kommer fler och. En garanterad succé. Och jag då? Jodå, jag håller självklart i alla trådar. Styr i bakgrunden och låter folk komma till sin rätt. Elias är en fena på att pussla ihop inköp med faktiskt försäljning. Mohammed trivs i serveringen och depp-Olle har hittar zen i diskningen.

Låter det för bra för att vara sant? Vänta bara, det blir värre.

Jag får naturligtvis vara med i tevesoffor och tidningsartiklar och blir slutligen vald till Årets Chef. Restaurangen går från kyffigt lunchhak till trendsättande topprestaurang. Alltid med nyfikenhet och hälsa i främsta rummet. Vi introducerar en bakficka för familjen till anställda så att kvällarna blir enklare att få ihop. Menyerna komponeras enligt ayurvediska principer, så att alla råvaror alltid är färska, all mat alltid nylagad och säsongsbetonad. Du kan alltid välja Dagens Kitchari samt tre olika rätter beroende av din konstitution (Vata, Pitta, Kapha) eller låta smaklökarna välja åt dig. Vi har stadens bästa myntate att smutta på när du smälter maten i lugn och ro.

Så fortsätter det... Undar varför vissa drömmar blir mer levande än andra? Skulle den hålla i verkligheten? Kan det bli en bok av den? Vem vet. Jag vet bara att jag redan längtar till nästa dröm.