Sväva, flyta, vackla, fladdra

Idag är en sådan dag. Fast inte kopplat med någon känsla alls. Bara flyta omkring i intighet. I väntan på något och i total förvirring. Hjärtat är så tungt, så tungt idag.

Önskar att jag kunde lägga mig att somna. Sova och inte vakna förrän det ljusnar i livshorisonten. Eller så vill jag klättra högt upp i en viskande gammal kastanj. Som jag gjorde när jag var en ung flicka. Bara sitta stilla och undra vart vinden kommer ifrån.

Men jag sitter kvar med blyhjärtat och låtsas.

Susande tankar

Det virvlar i huvudet idag. Av längtan. Av lust. Det känns som om jag går omkring i en puppa nuförtiden. Ett tunt skal omkring mig som tillåter mig att fungera i vardagen och skyddar mitt inre så att det kan susa och virvla fritt därinne. Men det jag tänker är förbjudna tankar.

Jag tänker att jag vill lämna honom. Att jag vill hitta en ny framtid. Men jag vill inte lämna barnen. Åh, mina underbara små! Små händer, mjuka kroppar och stora tankar.

Tankarna på att lämna honom dök upp för så länge sedan. Kanske har de varit med från allra första början? Jag förstår bara inte hur det kan ha gått så lång tid. Att jag har tillåtit oss att bli en familj. Men det har funnits och finns så många härliga stunder. Dagar då lyckan lyser bländande starkt.

Och så tänker jag att det kanske är jag behöver förändras. Att felet ligger i min oförmåga att anpassa mig. Men mina närmsta vänner säger att jag har försökt tillräckligt länge nu. T säger till och med att jag kommer bli sjuk (ha! sjukare...) om jag fortsätter.

Han med stort H

Jag mötte honom för länge sedan. Någonstans, där och då, förstod jag vad han kunde vara. Inte bara någon som går vid min sida, utan någon som nyfiket och intresserat vill se mig bli allt jag kan bli. Mitt hjärta ropade högt att jag kunde ge honom kraft och vila. Min själ hade hittat hem.

Men jag vågade inte tro på det. Min hjärna bedrog mig. Och jag hade ju redan lovat mig åt någon annan.

Nu, efter tolv år, har han hittat mig. Igen. I två veckor efter vårt möte hade jag ingen aptit. Ingenting smakade gott. Själen matvägrade. Hjärtat och själen hade gaddat ihop sig och skakade mig tills hjärnan också kapitulerade. Äntligen erkände jag vad hade känt och fortfarande känner.

Nio månader senare står jag vid ett vägskäl. På tolv år hinner det hända så mycket. Nu ser jag tydligare vad jag har låtit livet göra med mig. Insikten gör ont. Idag är kärnan i mitt liv min sambo sedan femton år och våra älskade små barn. Jag vill inte att det ska göra ont i dem också.

Hitta hem

Så märkligt. jag hittade just tillbaka hit. Till en bortglömd blog. Som jag var för generad för att fortsätta skriva i. Visste inte att den väntade här hela tiden. Som om jag visste att jag skulle behöva en påminnelse.

Idag sprang jag på en gammal vän. Naken. I badhuset. Vad säger man?

Just som jag bestämt mig för att förbereda mig för resten av mitt liv. Märkligt.