Och änglarna ler

Så förvånad man kan bli. Så mycket man kan tro om sig själv och omvärlden. Som inte är sant. Helt enkelt.

Som till exempel att jag skulle ha tappat min lust. Det är fel. Jag brinner av lust. Dansar. Svävar. Längtans lust.

Jag var ute en underbar kväll och fick ta emot så mycket kärlek och uppvaktning. Det var fantastiskt och underbart kul. Hela kvällen var en stor lycka med skratt, glädje, dans, vackra ord och vackra människor. Jag tog emot en uppgift, åtminstone tror jag att det är det. Vi får se. Och så fick jag en gåva. En kärleksgåva.

Tack universum!

Meningslös

Kan det vara så att hela den person som är jag är utan mening? Det känns så.

Mitt hjärta håller inte med. Hon bankar och säger att det bor ett ljus i mig. Kan jag lita på mitt hjärta?

"Our deepest fear is not that we are inadequate. Our deepest fear is that we are powerful beyond measure. It is our light, not our darkness that most frightens us. We ask ourselves, Who am I to be brilliant, gorgeous, talented, fabulous? Actually, who are you not to be? You are a child of God. Your playing small does not serve the world. There is nothing enlightened about shrinking so that other people won't feel insecure around you. We are all meant to shine, as children do. We were born to make manifest the glory of God that is within us. It's not just in some of us; it's in everyone. And as we let our own light shine, we unconsciously give other people permission to do the same. As we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others."

från A Return to Love, by Marianne Williamson

Mörk lust

Hans röst ger så mycket tröst. Klangen i hans ord lyfter min själ en liten bit varje dag när vi pratar med varann. Jag längtar efter hans hud och hans värme. Det var så längesedan nu som jag såg hans leende.

Komplimanger

Han har verkilgen anstängt sig på sista tiden. Komplimanger som "Snygging!", "Jag vill inte ha någon annan", "Du är verkligen fin". Visst är det gulligt?

Det kommer efter en period när jag har gråtit mig till sömns och gått på helspänn varje dag för att irritera honom så lite som möjligt. Jag måste påminna mig om det, eftersom jag har lätt att glömma de jobbiga dagarna efteråt.

Jag gjorde en operation och läkningtiden var sex veckor. Det har gått sex veckor imorgon. Men redan efter två - tre veckor började tjatet och suckarna efter sex. Jag hade så förtvivlat ont. Smärta från ett operationssår ökar inte på något sätt lusten, särskilt inte när lusten är låg från början. Men jag ville gärna vara honom tillags. Om han är glad och nöjd så är allting mycket roligare och lättare. Men det sårar mig att han inte tar hänsyn till min hälsa.

Lycksökerska

Jag har alla ingredienser för ett lyckligt liv. Två underbara barn, en sambo som åtrår mig, ett härligt hus med vänliga grannar, ett skönt jobb med trevliga kollegor. Jag har många förutsättningar att ta del av världen omkring mig.

Varje ny dag bär med sig sin egen unika glädje. Det finns så mycket att vara tacksam för.

Är det därför som det är så svårt att förklara, eller ens erkänna, den tunga känslan av nedstämdhet och håglöshet?

Skuldebrev

Läste en artikel om "Toxic Guilt", vilket är när vanliga skuldkänslor går överstyr och stannar kvar i kroppen. Som gift.

En vän kommenterade för ett tag sedan att det verkar vara enkelt att ge mig skuldkänslor. Jag kan inte förklara riktigt vad jag känner mig skyldig till heller. Annat än uppenbara skäl så klart. Men även när allt annat är bortplockat så finns skulden kvar. Skulden att inte vara bra nog.

Jag känner mig inte bra, på så många sätt. Men jag vågar inte säga det en gång till. Min sambo var ilsken och besviken härom kvällen. Han kände sig ignorerad och förbigången. Han hade rätt i att min prioritet inte låg på honom. Så jag undrade vad jag kunde göra och hur han ville bli prioriterad.

Men svaret jag fick var "Inte såhär i alla fall". Inga förslag. Bara skulden. Igen. Jag orkar inte bära mera skuld.

Känselspröt

Hösten brukar vara nystartstid för mig. Efter tröga, varma sommardagar kommer en våg av energi och fantasi. Ny lust att skapa, sätta igång och planera. Hmm. Jag väntar fortfarande på den där känslan. Jag kan känna aningar av den i bröstet, men den slår inte igenom.

Kanske är det för mycket skolstartsvirus i luften bara? Fast det känns mer som att sitta fast i snigelslem. Jag vill, men sitter fast och ingenting "blir av" som jag skulle vilja.

Sväva, flyta, vackla, fladdra

Idag är en sådan dag. Fast inte kopplat med någon känsla alls. Bara flyta omkring i intighet. I väntan på något och i total förvirring. Hjärtat är så tungt, så tungt idag.

Önskar att jag kunde lägga mig att somna. Sova och inte vakna förrän det ljusnar i livshorisonten. Eller så vill jag klättra högt upp i en viskande gammal kastanj. Som jag gjorde när jag var en ung flicka. Bara sitta stilla och undra vart vinden kommer ifrån.

Men jag sitter kvar med blyhjärtat och låtsas.

Susande tankar

Det virvlar i huvudet idag. Av längtan. Av lust. Det känns som om jag går omkring i en puppa nuförtiden. Ett tunt skal omkring mig som tillåter mig att fungera i vardagen och skyddar mitt inre så att det kan susa och virvla fritt därinne. Men det jag tänker är förbjudna tankar.

Jag tänker att jag vill lämna honom. Att jag vill hitta en ny framtid. Men jag vill inte lämna barnen. Åh, mina underbara små! Små händer, mjuka kroppar och stora tankar.

Tankarna på att lämna honom dök upp för så länge sedan. Kanske har de varit med från allra första början? Jag förstår bara inte hur det kan ha gått så lång tid. Att jag har tillåtit oss att bli en familj. Men det har funnits och finns så många härliga stunder. Dagar då lyckan lyser bländande starkt.

Och så tänker jag att det kanske är jag behöver förändras. Att felet ligger i min oförmåga att anpassa mig. Men mina närmsta vänner säger att jag har försökt tillräckligt länge nu. T säger till och med att jag kommer bli sjuk (ha! sjukare...) om jag fortsätter.

Han med stort H

Jag mötte honom för länge sedan. Någonstans, där och då, förstod jag vad han kunde vara. Inte bara någon som går vid min sida, utan någon som nyfiket och intresserat vill se mig bli allt jag kan bli. Mitt hjärta ropade högt att jag kunde ge honom kraft och vila. Min själ hade hittat hem.

Men jag vågade inte tro på det. Min hjärna bedrog mig. Och jag hade ju redan lovat mig åt någon annan.

Nu, efter tolv år, har han hittat mig. Igen. I två veckor efter vårt möte hade jag ingen aptit. Ingenting smakade gott. Själen matvägrade. Hjärtat och själen hade gaddat ihop sig och skakade mig tills hjärnan också kapitulerade. Äntligen erkände jag vad hade känt och fortfarande känner.

Nio månader senare står jag vid ett vägskäl. På tolv år hinner det hända så mycket. Nu ser jag tydligare vad jag har låtit livet göra med mig. Insikten gör ont. Idag är kärnan i mitt liv min sambo sedan femton år och våra älskade små barn. Jag vill inte att det ska göra ont i dem också.

Hitta hem

Så märkligt. jag hittade just tillbaka hit. Till en bortglömd blog. Som jag var för generad för att fortsätta skriva i. Visste inte att den väntade här hela tiden. Som om jag visste att jag skulle behöva en påminnelse.

Idag sprang jag på en gammal vän. Naken. I badhuset. Vad säger man?

Just som jag bestämt mig för att förbereda mig för resten av mitt liv. Märkligt.