Han med stort H

Jag mötte honom för länge sedan. Någonstans, där och då, förstod jag vad han kunde vara. Inte bara någon som går vid min sida, utan någon som nyfiket och intresserat vill se mig bli allt jag kan bli. Mitt hjärta ropade högt att jag kunde ge honom kraft och vila. Min själ hade hittat hem.

Men jag vågade inte tro på det. Min hjärna bedrog mig. Och jag hade ju redan lovat mig åt någon annan.

Nu, efter tolv år, har han hittat mig. Igen. I två veckor efter vårt möte hade jag ingen aptit. Ingenting smakade gott. Själen matvägrade. Hjärtat och själen hade gaddat ihop sig och skakade mig tills hjärnan också kapitulerade. Äntligen erkände jag vad hade känt och fortfarande känner.

Nio månader senare står jag vid ett vägskäl. På tolv år hinner det hända så mycket. Nu ser jag tydligare vad jag har låtit livet göra med mig. Insikten gör ont. Idag är kärnan i mitt liv min sambo sedan femton år och våra älskade små barn. Jag vill inte att det ska göra ont i dem också.