Skrapar på ytan

Utåt sett är jag trevlig, säker, och välvårdad. Åtminstone är det vad jag får höra om mig själv. Jag märker att andra gärna ger mig förtroenden och jag möter viss värme från medmänniskor. Självklart försöker jag vara allt det där. Bjuda tillbaka och vara en god vän.

Under ytan händer helt andra saker.

Skrapar man bara lite så finns det en blåslagen yta under skinnet. Tvivel som skördas på nytt varje dag. Har jag gjort rätt val, lever jag mitt liv fullt ut? Självföraktet regerar i det här skiktet. Jag är inte tillräckligt framgångsrik, rik, snygg, omtyckt eller duktig. Önskar att jag visste hur jag kunde vara lite snällare mot mig själv, men ärligt talat tycker jag nog inte att jag är värd snällhet.

Innanför de där hudarna tillåter jag drömmarna att leva. Drömmar om hur jag kunde varit, hur jag skulle kunna bli. Längst in i kroppen finns en bättre värld, här samsas barnet med den vuxne och åldringen. det är som om de lever ett eget separat liv inuti mig. Om jag vågade lyssna på deras röster skulle mitt liv se annorlunda ut. Väldigt mycket annorlunda. Om allt jag drömde om mig själv gick i uppfyllelse.

Jag har sparat så många tårar därinne. Jag är rädd att om jag släpper lös tårefloden så har den en kraft som ödelägger både gott och ont.