Skakningar

Visst förstår jag vad rädsla är och varför. Det jag inte begriper är varför den stannar kvar i kroppen och huvudet. Ältas fram och tillbaka mellan huvudvärk och dålig mage.

Jag har visserligen ett erkännande att göra. Jag är hypokondriker, fast inte så att jag skulle gå till doktorn för det. Nej nej. Över åren så har oron liksom frusit fast i mig och släpper inte taget. Den sitter i käkarna, mellan skulderbladen, i maggropen och i tinningarna. Den viskar i öronen, susar om onda tider och annalkande katastrofer.

Man skulle kunna tro att det blir bättre av att erkänna sådana saker, men jag vet inte om jag skulle hålla med. Jag tror att jag ska fundera lite mer.